Det går för runt här hemma, det eviga tjatandet om godis. När är det lördag? Är en fråga som besvaras cirkus 100 gånger i veckan här hemma, jag håller på att förlora förståndet totalt när det kommer till min dotters godistjat. Jag inser att det kan mycket väl vara mitt eget fel denna fixering vid godis eftersom vi väntade länge med att ge henne det. Min tanke var dock hela tiden varför ska jag introducera det om hon inte efterfrågat det? Men kanske skulle jag ha gjort det i alla fall. Eftersom hon nu inte är så van socker så blir det inte så mycket på lördagskvällen heller, ca 10 – 12 bitar får hon mer så blir hon hög på socker och kan inte sova. Lördagsgodiset serveras i en liten skål till Bompa, snabbt som attan äts bitarna upp innan Pingu är slut så när Disneydax är på G då är det tomt. Men så kan man ju inte ha det, man MÅSTE ha godis i skålen till Disneydax för det får ALLA andra barn! Och så är tjatet igång igen, stora krokodiltårar rinner längs kinderna och mamma får hålla om länge och prata i lugn ton: Men hjärtat du har ju ätit upp dem redan, du kanske skulle ha försökt att spara dem lite. Njuta av godisbitarna? Ilsken blick avslöjar att den tanken finns inte i denna 4-årings värld.Hur gör ni i godisfrågan hemma hos er? Alla svar mottages med tacksamhet, då ALLA andra tycks ha löst denna fråga mycket smidigare. ( I alla fall om man får tro dottern)Lite cred i frågan lär jag dock ge Astrid, hon kan med lätthet passera alla lösviktsgodisväggar eftersom hon inte sett mamma plocka så mycket i dessa (mycket annat godis men inte lösvikt). Hon springer dock gärna dit och ställer sig framför väggen och när man frågar henne varför hon vill stå där så svarar hon:- Men mamma, det är ju så fina färger!