Nu har jag äntligen sett dessa två, Jag är Ingrid på bio och Iris hyrde jag via Apple tv. De är olika på så många sätt, men lika på många fler skulle jag säga. Underbara kvinnor, stärkande livsöden och massor av kärlek. Rekommenderas varmt båda två.
♥
Efter en skön semester och sen lite andra åtaganden så är det nu hög tid att starta upp bloggen igen ♥
Om ni som jag missat den Brittiska tv-serien Broadchurch så har ni 16 toppenavsnitt som väntar. Jag hade sett det första avsnittet tidigare utan att veta om det, eller jag hade sett den Amerikanska versionen Gracepoint där David Tennant spelar samma roll men med ett annat namn. Broadchurch handlar om om en liten kuststad i England som skakas om rejält när en 12 årig pojke hittas död på stranden. På den lilla polisstationen möts ett omaka polispar för första gången och ska nu lösa brottet. Upplägget är det vanliga men serien landar i toppskikt bland liknande serier. För egentligen är det inte brotten i sig som gör serien kan jag nog säga efter att ha sett min beskärda del av crime-serier utan det står helt och faller med kemin mellan poliserna (eller brottsutredarna). Ja, och så skådespelar insatserna så klart. Och Hardy och Miller spelas med den äran av David Tennant och Olivia Colman. Något annat som gör att serien blir mer spännande är att man får veta lika mycket om polisernas privatliv som man får om de boende i Broadchurch, de misstänka samt den drabbade familjen. Som sagt, det är himla bra detta och vackert. Jag upplevde inte att det var ett enda segt avsnitt och säsong 2 överraskade lika mycket som den första.Om ni också missat och vill se så finns första säsongen finns i sin helhet på Netflix och hela säsong 2 finns på TV4 Play. Nu väntar jag med spänning på säsong 3 som sägs vara på gång.
Jag har även hunnit med några biofilmer i sommar, två inte så bra som jag hoppats och så denna En kvinna i guld som överraskade stort åt andra hållet genom att vara en av de finaste på länge. Jag hade sett trailern innan besöket, men jag hade helt missat att filmen byggde på en sann historia. Både Hellen Mirren och Ryan Reynolds är utmärkta i sin tolkningar och miljöerna är vackra, lägger man sedan till Maria Altmanns livsöde så blir det en film att minnas och ta till sitt hjärta. Vi får aldrig glömma. Vill ni veta mer om Maria så finns två dokumentärer om hennes liv här och här.
En riktigt fin start på veckan önskar jag Er alla!
Jag säger som Rita i tv-serien med samma namn: Jag är yngre än jag ser ut, äldre än jag verkar. Lite så är det nog med mig också, jag fyller 43 i maj och känner mig max 3o.
Oftast tänker jag inte alls på min ålder om jag ska vara ärlig, men ibland blir man påmind om hur åren går och där och då har jag svårt att förstå hur det gått så fort. Som idag till exempel när jag läste att det var 25 år sedan Pretty Woman hade premiär. 25! Som jag tyckte om den filmen, såg den på bio 3 gånger minst. En av dessa gånger satt det en äldre dam i stolen bredvid som under inledningen av filmen vände sig mot mig och väste förfärat – Du vet att det inte är Julia Roberts riktiga kropp det där va? Bara huvudet är hennes, kanske inte ens det! Något som jag och min kompis skrattat åt en mängd gånger sedan dess :).
1984 köpte jag min första singel för egna pengar, det var Nena och jag var 12 år gammal. Samma ålder som min dotter är idag, och när vi berättar för henne hur vi lyssnade på musik förr. LP – skivor, Walkmans med antiskak, band med låtsnuttar från Tracks mm. Ja, då får hon samma förfärade uttryck som damen på bion för 25 år sedan. Va, hade ni inget spotify? Lika roligt varje gång ♥
Att chefa över en sjukstuga hemma är sällan roligt, men en helg där almanackan plötsligt är vidöppen pga hosta och feber ger i alla fall utrymme att beta av den där filmlistan lite. Jag hann med två filmer jag länge velat se i helgen:
I fredags såg jag 100 steg från Bombay till Paris som handlar om den indiska familjen vars bil går sönder och de måste stanna ett litet tag i en liten franska byn i väntan på att den ska lagas. Men i väntan på bilen vill ödet något annat och pappan i familjen hittar ett hus och bestämmer sig för att köpa gården och öppna en indisk restaurang med extra allt. Allt fint så, men på andra sidan vägen finns ytterligare en restaurang (så klart) men denne är innehavare av 1 stjärna i Michelinguiden och ägarinnan har ingen som helst varken tid eller lust att dela gata med nykomlingarna. Saker sägs, det händer en del och så tuffar det på. Himla fin är den och det är kanske inte så konstigt när både Lasse Hallström och Miss Oprah Winfrey står bakom produktionen, något jag inte visste innan jag såg filmen. Mitt favoritcitat är: I will turn the music down, but I will turn the heat up! Och det summerar nog denna film ganska bra. En trailer för filmen hittar ni här!
Den andra filmen jag såg var Sånger från Manhattan som handlar om Gretta (Kiera Knightley) som följt med sin pojkvän (Adam Levine) till New York när han ska ta nästa steg i sin musikkarriär. Gretta som även hon skriver musik möter en kväll musikproducenten Dan (Mark Ruffalo) som ser och hör något i Grettas musik som gör honom redo att börja om sitt liv och göra rätt. Sjukt svårt att berätta vad den handlar om utan att avslöja för mycket. Men jag tycker att det engelska namnet för filmen Begin Again ger filmen mer rättvisa för det är just de som dessa två gör med musikens hjälp. Fin och lättsam film där Kiera dessutom sjunger själv, bara en sådan sak. Mitt favoritcitat är: You know, I wasn’t trying to win you over. I was telling you to fuck off. Och trailern till filmen hittar ni här!
Två filmer att spara till en dag när man behöver fylla hjärtat med lite extra fluff.
Bilderna ovan är hittade här och här.
Slutet på veckan och helgen tillbringades till stor del i soffan då jag var rejält under isen. Urtrist så klart, men å andra sidan hinner man ju titta ikapp en hel del på tv. Förutom att jag precis som W hittat min väg till The Tunnel som jag tycker är riktigt bra (den Amerikanska föll mig aldrig riktigt i smaken) så såg jag och också till min stora glädje att The King´s Speech nu finns att titta på under nyheter på Netflix. Feelgood när det är som bäst!
Jag har även skrattat en hel del åt detta klipp från SNL i helgen :).
En riktigt fin måndag till er alla!
Det är bråda tider här i kväll då dottern ska iväg på sin första skolresa imorgon. Två nätter borta med hela klassen väntar och det minns man ju hur himla kul det var :). Men även om tiden är knapp så ville jag kika in och ge er ett filmtips som jag tänkt på ett tag men med gårdagskvällens vinst så ville jag skynda på lite medans den var på min radar igen. För den här filmen vill ni inte missa om ni inte redan sett den.
I somras såg jag nämligen The Normal Heart på HBO och den filmen berörde precis hela mig, från hårtofs till tåtopp och tillbaka igen. Manuset till tv-filmen bygger på en pjäs av den fantastiska Larry Kramer och som vi hörde i tacktalet så blev detta manus till slut en film med hjälp av Julia Roberts och Mark Ruffalo. Vilken himla tur det var. Manuset är otroligt, skådespelarna lika så så att filmen tillslut fick inte mindre än 16 nomineringar är inte förvånande. Och så igår vann filmen en Emmy för bästa tv-film. Hipp hipp! Jim Parsons vann dessutom i år igen pris för sin rolltolkning av Sheldon Cooper i The Big Bang Theory, kul det med så klart.
Om ni inte själva har HBO så kanske ni känner någon som har kanalen. Om så är bjud in er själva på filmkväll och bjud värdparet på snacks som tack. Ni kommer inte ångra er. Denna film är så himla bra och så viktig att jag tycker att alla borde se den. Med lite tur släpps den senare på DVD.
Och så Julia Roberts i går på röda mattan, vad säger man? Smashing!
Lite virrigt, men budskapet är tydligt: Se filmen om ni kan gott folk :). Nu ska jag fortsätta hjälpa dottern packa. Fin kväll till Er alla!
Ni vet att jag älskar att se på film och betar i vanliga fall av några i veckan året om. Men det är nu när sommaren kommer som jag ser flest. När tv-serierna går på sommarlov då vänder jag mig till filmens magiska värld istället. Oftast via Netflix eller någon favorit hemma från hyllan, men i år hoppas jag även komma iväg på bio också några gånger som vanligt. Nedan följer smakprov på 10 filmer jag gärna ser innan året är slut. Någon av dem har haft premiär redan men flera av dem dröjer ett tag till innan de går upp på biograferna:
Det ser lovande ut med tycker jag, högt och lågt blandad mix. Precis som jag gillar det. Den första filmen jag planerar att se är den redan innan premiär skandalomsusade filmen om Prinsessan Grace av Monaco. Jag håller med Ebba, må den bara vara bättre än den om Lady Diana.
Tänk detta är nog den film jag längtar mest efter att få se nu, filmen om Paddington. Jag älskade denna björn under min uppväxt och lyssnade på de lila kassettbanden om och om igen när Frej Lindqvist läste ur böckerna med hjärtlig inlevelse. 30 år senare tog Astrid över samma band och lyssnade om och om igen.
I filmen är det Collin Firth som ger Paddington sin röst och det tror jag han fixar med den äran. Den 28 november går Paddington upp på biograferna i England, med lite tur behöver vi inte vänta så länge till efter det. Jag är ju trots allt lovad en dejt med min fina tjej när det är dags :).
