Jag gråter ofta när jag ser på film. oftast följer det mönstret att jag gråter när det blir riktigt eländigt och så avslutar jag med att bli översvallande rörd i slutet när det med lite tur blivit bra igen. Efter att jag såg Dagboken var jag så rödögd dagen efter att min mamma frågade hur det var med mig? Den gråtsessionen var dock inget jämfört med hur jag såg ut efter att ha sett Hachiko: A dog´s story. Jag kan ha begått ett stort misstag när jag läste på storyn innan jag såg trailern. Men sanningen är den att jag inte ens tog mig igenom den utan att gråta ;).Här hittar ni trailern och Här storyn bakom Lasse Hallströms nya fina film.?{Precis som denna är Richards nästa DVD-släpp baserad på en verklig historia. Jag förmodar att det är till Amelia som jag snyftar nästa gång. Vackert!}Bild: imdb.com samt kludd & fix av mig.
Åh, den är så fin! Jag skrattade första biten av filmen och sen grät jag konstant resten, det bara sprutade tårar!
Kajsaji.Com: Haha, ja det var helt otroligt så mycket tårar man kan uppbringa. Vet inte om jag klarar att se den igen … Men jättefin är den och jag är glad att jag sett den.
Hm… nej jag får nog stå över tror jag. Vänta till en ruggig höstdag och krypa ner under en filt och med en kopp te.
Designing good life – Sarah: Låter som en bra plan, den gör sig helt klart bäst så. Men drick tet snabbt och ladda upp med näsdukar ;).
Åh vilken go film, den måste jag se. Och jag sitter på jobbet och tittar på trailern och var tvungen att stålsätta mig. Minn yngsta 7,5 år älskar hundar så vi tittar tillsammans så jag kan hålla någon i handen. LiseLotte
LiseLotte: Den är jättefin, önskar att jag hade haft någon att hålla handen också. Sniff!
Oj Oj Oj vad HELA min familj grät när vi såg denna filmen . Till och med min 11-årige son storgrät!!!! Jag började och var tvungen att gömma mig i köket ett tag då jag annars skulle avslöjat fortsättningen då hunden inte ville att han skulle gå till jobbet och hämtade bollen…Börjar nästan gråta bara jag tänker på filmen…Eva
Eva: Jamen det är ju lite det som ligger en i fatet när man vet storyn. Det gör ju ont i hjärtat bara av att läsa om den så fin den är. Sen när Lasse Hallström gjort sitt till, Ja då gråter vi loss. Jag såg den själv då maken avböjde, och det var nog tur det. Jag hade snörvlat ur mig hela historien annars :). Jag började dessutom om igen och snörvlade när jag skulle berätta för Johan om denna fantastiska lilla hund. Nu må jag ge mig ;).
Hela min famlj grät då vi såg filmen om Hachiko, från min äldsta son som är 19 till min minsta som är tio. Min minsta son fick sova tillsammans med mig och min man på natten för han kunde inte sluta att tänka på denna hund. Helt underbar film, men får en klump i halsen då jag tänker på den, och inte kan man trösta sig med att det bara var film efter som historien är sann………….
Jag har inte sett någon av dessa filmer. Men det där med att gråta till film känner jag igen ;-) (Jag grät senast till Hästpojken)
Malin: Visst har man svårt att släppa tanken på denna fina hund och hans enorma hjärta. Håller med, man får en klump i halsen när man tänker på honom. Så jobbigt, men samtidigt så fint. Men det är ju just att Hachiko funnits som ger det hela en sån kraft. Jag hade gråtit även om, absolut. Men inte dessa horribla mängder :).Nilla: Oftast är det skönt att “gråta av sig” lite till en bra film, Men när jag såg filmen Häspojken dagen efter Hachiko blev det lite väl mycket. Hästpojken var ju rörande på så många sätt också. Även här, jätteglad att jag sett den men vet inte om jag klarar den en gång till ;).
Gillade Dagboken jättemycket och grät givetvis jättemycket!Nu har jag antecknat två filmer till på min filmlista, dessa måste jag ju se. Båda verkar vara helt i min stil! Apropå hunden i filmen, min pappa har alltid vuxit upp med hundar och en av dem (en sibiriskt sort) mötte alltid upp honom vid skolan varje dag och drog pappa hem sittades på sin cykel…en rejäl bit. Pappa har berättat att ibland blödde den stackars hunden under tassarna…trogen var han som sagt! //Anna
Har inte sett filmerna, är dålig på det, men kan rekommendera en film om behovet att gråta uppstår… Livslögnen (Deception: A Mother’s Secret). Ibland känns det som om jag inte kan se ngn film utan att gråta, men till Livslögnen behövs många näsdukar ;)/Anne
Anna R: Så fint! Nu blev jag rörd igen. Sniff!Första gången jag såg Dagboken grät jag också jättemycket, andra gången lika så … Men då började jag redan innan det stora avslöjandet pga jag visste hur sorligt det var på väg att bli. Jamen du hör ju :).Anne: Jag kände inte igen namnet på filmen så jag googlade. Och ja den har jag sett för en del år sedan också, och även här gräts det en del ja ;).