Den 4 november 1979, när den iranska revolutionen pågår för fullt, stormar iransk militär USAs ambassad i Teheran och tar 52 amerikaner som gisslan.
Den 4:e oktober har filmen Diana premiär, älskar trailern och hoppas så att filmen håller hela vägen!
På måndag börjar Astrid skolan igen och jag är åter på bloggen efter en underbar sommar. En sommar som blev precis så där fin som vi hoppades. En sommar som skänkt oss en hel del åter. Jag är så tacksam för det! Ses snart igen!
Kram
H
Oväntat fin!
Ända sedan jag läste första gången om Madonnas filmprojekt W.E så har jag varit nyfiken och velat se det färdiga resultatet. Dels för att kärlekshistorien mellan Wallis Simpson och Edward VIII alltid fascinerat mig, men även för att scenogafin på bilderna som släpptes var så makalöst vackra.
Men så hade filmen premiär och det skrevs spaltmeter om Madonnas nya fiasko i pressen och mitt intresse svalnade snabbt. Men så igår så dök W.E upp i listan med filmer på Filmnet.se och jag tänkte att man kan ju alltid stänga av om den är så där kass som man hört. Men grejen är den, och jag vet inte om det var just för att jag hade så låga förväntningar, men jag tyckte den var otroligt vacker. Jag såg hela filmen i ett svep och ville ha mer. Det är ett gott betyg tycker jag! Lite mer fick jag idag i form av denna dokumentär om filmen, rekommenderas även den.
W.E = Wallis & Edward. Men även om det var just för dessa tu som jag först ville se filmen så tyckte jag även mycket om den fiktiva karaktären Wally Winthrop spelad av Abbie Cornish.
Ett filmtips till en regning dag!
Vi är många som sett En oväntad vänskap och tyckt mycket om den. Flera av mina vänner tyckte innan de såg den att jag var lite av en udda fågel som tittade på franska filmer, men jag hävdar att vissa filmer skulle inte funka lika bra på engelska. Tänk er en Hollywood produktion av En oväntad vänskap, jag tror inte den skulle bli hälften så innerlig.
Så var vill jag då komma med detta, Jo till Marion Cotillard en av mina riktiga favoriter! Första filmen jag såg med henne var La vie en rose – Berättelsen om Edith Piaf, ett porträtt som hon även fick en ack så välförtjänt Oscar för (se nedan). Marion äR Edith i den, underbar. Har ni inte sett, gör det! Sen kom små vita lögner, som är en helt annan typ av film men även den är mycket sevärd då den är så välgjord och framför allt välspelad.
Och så om någon vecka så släpps Rust and Bone på DVD, filmen som jag fulgrät till så jag nästan fick ont i huvudet. I stil med Beaches och Hachiko A Dog´s Story, skulle jag säga. Men ibland är det så himla skönt att få fulgråta lite tycker jag, och nästa gång jag tar fram näsdukarna är nog när jag ser om denna i början på maj. Skriv upp, snyfta och upplev Marion Cotillard, så himla bra!
Thank you life, thank you love!
Ikväll ska jag äntligen slå mig ner i soffan och titta på denna dokumentär på HBO Nordic. Må det det bli en riktig guldstund!
